Rutger FUCHS

Rutger Fuchs blev volontär vid Svenska livreg:tet till fot, förare och fänrik vid Västgöta tremänningsreg:te till fot. Han fick ej deltaga i konung Karl XII:s segertåg, utan tjänstgjorde hemma i landet, där han befordrades till löjt. och till kapten.
År 1705 kommenderades han med ett detaschement på flottan, vilken bestod av sju linjeskepp, fem fregatter och tio smärre krigsfartyg under amiral Ankarstiernas befäl, för att göra landstigning på ön Retusaari och angripa den på ett grund ej långt därifrån liggande fästningen Kronslott och ryssarnas
galäreskader, mot vilka något ej kunde uträttas. De av amiralen gjorda landstigningsförsöken misslyckades även och han återvände till Karlskrona. Vid dessa landstigningsförsök visade Fuchs både mod och duglighet samt fick vid ett anfall en kontusion i högra sidan av en kartesch.
Ã…ret därpÃ¥ lÃ¥g han med 300 man hela vintern för att skydda magasinerna vid Padis kloster i Estland samt följde 1707 bataljonen över till Sverige. DÃ¥ Dalreg:tet efter nederlaget vid Poltava Ã¥ter skulle uppsättas hemma i landet, blev han oindelt kapten därstädes och s.Ã¥. kapten och chef för Gagnefs kompani samt för visad duglighet befordrad till major vid samma reg:te. I juni 1710 kommenderades till Stockholm den bataljon, till vilken Fuchs´ kompani hörde, för “Kungl. Maj:ts tjänst och den Kungl. residensstadens säkerhet”. Medan bataljonen kvarlÃ¥g där utbröt pästen, och fick bataljonen stanna kvar där ända till juli 1711.
Ã…ret därpÃ¥ följde han reg:tet till Karlshamn och över till Pommern. Han deltog i slaget vid Gadebusch varunder vid ett tillfälle, dÃ¥ Fuchs´ bataljon hade att marschera utför en skogsÃ¥s, kommenderade han, dÃ¥ bataljonen blev beskjuten av danska artilleriet, “at kasta muskvet pÃ¥ ryggen och wärjorne ut”. “DÃ¥ sprang hela regementet utför berget pÃ¥ dem, körde dem bort och togo kanonerna frÃ¥n dem.”
Genom den hastiga sprÃ¥ngmarschen hade bataljonen kommit i oordning och ej hunnit bliva ordnad, innan den anfölls av danska gardet. Fuchs själv kom i handgemäng med den danska översten Glasenap, som rusade pÃ¥ honom med dragen värja, och nu utkämpade de bÃ¥da befälhavarna i sina regementens Ã¥syn pÃ¥ gammalt svenskt vis en envigskamp, som slutade med att Glasenap föll genomborrad av Fuchs´ värja. Han själv hade även blivit svÃ¥rt sÃ¥rad med sex värjsting. Sedan bataljonen hunnit samlas kommenderade Fuchs: “giör Eder färdige, läg ann”. Av de fientliga motstÃ¥ende bataljonerna blevo efter den salvan ej mÃ¥nga kvar.
Under den vidare frammarschen fick Fuchs, som redan hade fått vidkännas svår blodförlust ur flera sår, högra benpipan krossad av en kula. Han blev liggande blödande på slagfältet under det att regementet, som därefter fördes av majoren friherre Leijonhufvud, vidare framryckte. Sedan segern var vunnen hopsamlades de sårade, och då armén marscherade till Holstein sändes han och de andra sårade till Wismar. År 1713, då reg:tet blivit fånget i Tönningen, erhöll han permission från Wismar att resa hem till Sverige för att dels återupprätta reg:tet och dels för att kurera sina blessyrer, för vilka han dock över året var nödsakad använda kryckor.
Vid konungens sedermera misslyckade överrumpling av Fredriksten 1716 skulle en kolonn, i vilken bland andra trupper större delen av Dalreg:tet ingick, intränga i staden Fredrikshald, medan den andra kolonnen under översten för S.R. von Schlippenbach skulle angripa “borgerskandsen”. Vid den sedermera av kommendanten pÃ¥ fästningen företagna beskjutningen av de tätt sammanhopade svenskarna i Fredrikshald, som av dem erövrats, blev von Schlippenbach svÃ¥rt sÃ¥rad. När han märkte, att sÃ¥ret var dödligt, testamenterade han, innan han avled de tvÃ¥ käraste tillhörigheter, han ägt i livet, sin nattrock ooch sitt regemente till sin vän överste Fuchs. När detta sedan omtalades för konung Karl XII lär denne svarat “Schlippenbach har alltid gjort väl: utan tvifvel har han äfven häruti valt rätt. Det skall blifva därvid”. Fuchs blev ocksÃ¥ av konungen i juni utnämnd till chef för S.R.
Fuchs bevistade även 1718 års fälttåg i Norge och förde befälet i tranchéen samma natt konungen intog skansen Gyldenlöwe samt återvände, sedan belägringen av Fredrikshald var upphävd efter konungens död, med reg:tet till Sverige. Då de efter konungens död förda fredsunderhandlingarna ej ledde till ett för Ryssland önskeligt resultat, lät ryske tsaren sina flottor härja och bränna på Sveriges östra kuster.
Det berättas, att, då ryssarna brände Nyköping, de i Öster kyrka därstädes funno så få dyrbarheter att plundra och att de däröver blevo förvånade. För dem omtalades då av förrädare, att dyrbarheterna blivit förda till Vadsbro kyrka, mot vilken de av vägvisare blevo förda. Underrättelsen om ryssarnas anmarsch spred sig från Nyköping till översten Rutger Fuchs, som då bodde på Skedevi i Forssa socken och ännu ej hade avrest till sitt reg:te. Han hopsamlade nu gårdens drängar, med vilka han avtågade till Vadsbro. Vid kyrkan hade även samlat sig en betydlig mängd med bönder. I närheten av densamma hade gjorts förhuggning ooch några små kanoner uppställts i en backe
Med sin skara fortsatte Fuchs marschen förbi Bettna kyrka och till honom slöt sig en stor skara män. De kommo slutligen fram till Vrena bro över Vrenaån, och där ordnade Fuchs försvaret. Med hjälp av en avskedad fänrik och några underofficerare leddes försvarsarbetet. Dagen därpå tidigt på morgonen inrapporterades ryssarna. Fuchs ordnade nu folket på olika platser med tillsägelse hålla sig dolda. På förmiddagen syntes ryssarna frammarschera och gingo obekymrade och föga bevakade mot bron, över vilken de började att rusa fram. Men de mottogos då av böndernas eld framför och på sidan om bron. De nedgjordes i stora hopar, och innan solen gått ned, voro de slagna så grundligt, att blott några få återvände till Nyköping medförande nyheten om nederlaget. Så lyder berättelsen om hur överste Fuchs räddade Vadsbro kyrka med ditförda dyrbarheter.
En del av ryssarnas flotta närmade sig den svenska huvudstaden för att mot densamma rikta det avgörande slaget. Då ryssarna ej vågade anfalla staden från sjösidan, sökte de genom att vid Södra Stäket kringgå stadens starka försvar nå densamma. Denna deras avsikt upptäcktes dock i tid, så att de där förut gjorda försvarsanstalterna ooch försänkningarna hunno förstärkas genom ditsända trupper. Till deras förstärkning kommenderades S.R. under överste Fuchs, som därom lämnat

“Kort Berättelse om den action, hwilken iag med det mig nÃ¥digast anförtrodda Södermanlands Regemente till Foot d. 13. sistl. Augusti hade med Fienden, som wid Stäket, 2 mihl ifrÃ¥n Stockholm war landstigen……………………………………….. ”

För sina förtjänster vid detta tillfälle blev Fuchs generalmajor av infanteriet och upphöjdes i friherrligt stånd. Han var sedermera 1720 och 1721 kommenderad med reg:tet till närheten av Stockholm för att skydda detsamma mot befarade nya anfall av ryssarna, men då fred snart slöts ägnade han sig därefter dels åt sitt regementes angelägenheter och dels åt det politiska livets frågor.
Fuchs blev utnämnd till överståthållare i Stockholm 1739 samt mönstrade som sådan på hösten s.å. vid Rådmansö de till Finland kommenderade trupperna. Det från Finland 1742 hemkomna manskapet, av vilka stora mängder strövade omkring på gatorna i huvudstaden, innan kvarter kunde skaffas dem, fick han i uppdrag söka herbergera. Så ådrog honom även Dalupproret bekymmer, och den fängslade generalen greve Lewenhaupts flykt, som möjliggjorts genom att Fuchs låtit honom vara ensam under de två närmast avrättningsdagen varande nätterna, förorsakade honom klander.
Som överstÃ¥thÃ¥llare var han mycket verksam, och Stockholm utvecklade sig under hans tid och genom hans Ã¥tgöranden pÃ¥ mÃ¥ngahanda sätt. Han avled 1753 i Stockholm och jordfästes i Riddarholmskyrkan, dÃ¥ hans friherrliga vapen sönderslogs och dÃ¥ översten greve Erik Brahe höll tal, vilket slutade med “En ärlig Mans göromÃ¥l wördas af allom. De rättsinates namn blifwa odödliga”. Olof von Dalins sorgekväde vid hans grav slutade sÃ¥lunda:

“Om intet annat fans, bör Et oss Dig pÃ¥minna:
När Sverige låg bestört i olycksbrand och nöd,
Såg det dock i din hand sin gamla Ära brinna.
Du blef dess Hufvudstad en räddning och ett Stöd.
Med skyndom, Vandringsman. Lät oss vår plikt här lära,
att leva för att dö; men dö för evig Ära.”

I Klara kyrka är över honom i koret uppsatt en sarkofag av grön marmor.