Jakob ROAN

Roan antogs som “dalkarl” vid konung Karl XI:s hov och var som sådan i tjänst hos hertigen av Holstein från 1697, följde honom 1698 från Sverige och uppvaktade honom tills han stupade i slaget vid Clissow 1702 samt ledsagade sedan hans lik till Holstein.
Efter återkomsten till Stockholm blev han 1703 volontär vid Livgardet, med vars rekryter han följde s.å. till Polen, befordrades till sergeant och deltog i flera bataljer såsom vid Holofzin 1708, där han erhöll två svåra blessyrer i huvudet och en muskötkula genom livet. I slaget vid Poltava sårades han även av en muskötkula i vänstra handen, där kulan ännu 1732 satt kvar.
Roan blev efter sistnämnda slag fången vid Djnepr och förd till Moskva, varifrån han med mycken livsfara lyckades fly 1710 och kom till Stockholm på våren s.å. På befallning begav han sig till fältmarskalken greve Stenbock i Skåne, till vilken han hade rekommendation av änkedrottningen och prinsessan. Han blev nu fänrik vid S.R., blev löjt.1711-10-23 samt 1. löjt. 1712, på vilken befattning han fick konfirmation 1717.
Han fick av reg:tschefen det vitsordet att vara “en beställsam officer”, som dagligen visade “dess kraftighet och flit”, och förrättade reg:tskvartermästaretjänsten till 1718, men anhöll om avsked s.å. på grund av de sår han fått vid Poltava och fick det vid generalmönstringen vid Gripsholm samt ansågs vara en “mycket mistlig officer”.
År 1723 bodde han på Övernäs 1 1/2 mil från Eskilstuna samt hade förlorat vid eldsvåda på Södermalm i Stockholm all sin fasta egendom därstädes. Han kallade sig då kapten och anhöll 1732 om avskedspenning och att få komma in på Vadstena krigsmanshus, där han även intogs.